Hemlighetsmakeri er både frestande og farligt. Da menar jeg intet for kriminalitet og fiffel, uten dolda agendor som oppretthåller fortrykkande samfunnsnormer. Som att spela dubbelt i låtsaslyckliga äktenskap eller att staga opp krackelerande statusbyggen genom att blunda for svakheter og sprickor.

Även inom litteraturen är hemlighetsmakeriet bärande, og då spesielt innenfor sjangerlitteraturen. Thrillers og deckare bygger på forfatterne med vetet mørk informasjon for leseren og gjør den suggestiv, for en gradvis slipp av ledetråder og kontrollert skjemaet. Lesaren kan altså ge seg inn i en ytlig flørt med det vilda, men samtidig lita på den komfortable ordningen opprätthålls. Morden eller katastroferna må vara kusliga, ibland rentav skissartat politiska, men grunnförloppet er sällan utmanande.

På så vis blir spenningslitteraturen en tröstnapp, ett sätt att fly fra verklighetens hemligheter och problem, som sällan oppenbaras under så harmlöst välordnade tidligere. Oftast oppenbaras de inte alls.

Når jag läser Silje Ulsteins psykologiske thriller «Kräldjursmemoarer» er det såna här tankar jag tar spjärnemotion. Spørsmålet er hur vel Ulstein lykkes med det manipulative hemlighetsmakeriet, og hvordan pass bra er en dybdeskarphet innen mennesker som egentlig er ute etter. Det her er nemlig en bok som vil noe mer enn å holde leseren i grepet med en spennende (= betryggende) intrig.

Romanens hovedpersoner er den selvstendige og ensomme Miriam, og hennes som en kylig pytonorm Black. Boken er, på ett intrikat vis, skrevet i flere personers jagform (inklusive ormens). Samtidig er det som om forfatteren allerede vet alt og bestemmer takten i hvilken leser som skal få tilgang til pusselbitarna. Nøyaktig som når det gjelder livet i stort så foredrar minst jag personer som ikke bare overraskar betraktningen når fasaderna rämnar, uten som også overraskar sig selv. Men i ”Kräldjursmemoarer” er spenningsintrigen så grovhuggen at man ser forfatterens planeringsvägg med neonfärgade post it-lappar lysa fram genom texten.

Delar av innholdet er også gammelt og sliten. Att lese om en bortrövad flicka – Miriams dotter Iben – er intet presis sensasjonellt. Jag hadde hellre sett wed av ormen. Ja, Neros partier, selve kräldjursmemoarerna, er dypt fascinerende. Och Liv – eller Miriam som hon senare ska komma att heta eftersom hon ömsar identitet med jämna mellanrum (jag spoilar, men det struntar jag i eftersom jag inte tycker att man ska läsa den här boken för spänningens skull) – är fullkomligt: ormen t «Vårt forhold var som ett svart hål som åt opp mig.»

Den hotfulla sexualiteten mullrar under teksten. Vad skulle en roman om en orm annars handla om?

Under svår ångest matar hon Nero med levande kattungar och hundvalpar, och senare ska det bli värre än så: honofferar det oskyldigt gulliga åt en predator, i analogi med att hennes egen dotter senare ska hamna i käftarna på ett monster. Ondska og godhet flätas in i vartannat, det kommer til eksempel i en av mange beskrivelser av ormen: ”Hans gap är större än mitt ansikte, en vitrosa gom med to rader av små, genomskinliga tenner. De syns nästan inte, men de finner där. Hade det inte vært for tennerne kunde hans vil ha fått trykk på å være en rosa tunnel til paradiset.

Den hotfulla sexualiteten mullrar under teksten. Vad skulle en roman om en orm annars handla om? Ormen er en kallblodig kuk, men samtidig en perverterad forlossningskanal. Når Black sakte smelter sine tilbud i kroppen er det som en omvänd graviditet.

Den mörka sexualiteten kopplas i sin tur till spørsmål om moderskap. Det finnes ingen goda mödrar i den här boken. Selv om hovedpersonens dotter inte er resultatet av nettopp det traumatiserte mannen fra begynnelsen ska føres att tro, nemlig en våldtäkt med okkjent gärningsman, så ligger det ekstreme psykiske som er bak Miriams risiga moderskap.

Gjennomsnittsläsaren trenger altså ikke identifisere mr. Menn kan faktisk være og bruke vice også uten destruktiv bakgrunn. De fleste på ytan duktiga mödrar er forresten ganske hoppeløse de også. Vem är inte ”en pendel mellom kärlek och forgörelse”? Finns det ens något lyckat moderskap? Dette er spørsmål som Ulstein undviker å stille, siden hun har valt å pakke tankarna i distansert thrillerform. Selv om underteksten er betydelig mer nyansert enn intrigen som forsøker å forsøke den, så ser du at Ulstein med å beskytte mot de hotfulle spørsmålene ved å bruke sjangere som er trygge, hvaderat rom.

Om det har vært en vanlig roman, hvor spenningen ligger i känslan snarare enn i intrig, så hadde Ulstein skippa rebuspysslet, for i stedet bjuda i leseren i en oppriktig osäker värld. «Kräldjurmemoarer» hadde helt enkelt mått bra av lite løsere konturer, til premie for den psykologiske sårbarhet der ingenting ordnar seg, der ingen normalitet eksisterer annet enn som en fernissa over oracktare vör därmänder, der ingen normalitet

Les flere tekster av Aase Berg og flere omtaler av aktuelle bøker i DN Kultur.